När väst fortsätter pumpa miljarder in i världens mest korrumperade land, trots skandal efter skandal, måste man fråga sig: Vem tjänar egentligen på att hålla Ukraina vid liv?
När Sergej Lavrov nu öppet antyder att EU-toppar själva kan vara mottagare av ukrainska korruptionspengar, är det bara en bekräftelse på något jag skrivit om i över ett år: att Europas politiska elit inte agerar av solidaritet, utan av egenintresse. Det vi ser är inte bistånd – det är ett system där pengar cirkulerar i dolda kanaler, bortom insyn och demokratiskt ansvar. Och det borde skrämma fler än mig.
När sanningen sipprar ut från oväntat håll
Det är märkligt hur vissa saker måste sägas av någon “stor” innan människor vågar tänka tanken själv. I dag är det Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, som formulerar exakt det jag varnat för i mina analyser: att det kanske inte bara är ukrainska oligarker som skär guld med täljkniv. Kanske finns det mottagare även i EU. Han utesluter inget – och det borde inte vi heller göra. EU försöker nu skrapa ihop 135 miljarder euro för att hålla Ukraina flytande till 2027. I ett land där nya korruptionsskandaler avslöjas snabbare än medierna hinner publicera dem. I ett land där miljardbelopp försvinner i energisektorn samtidigt som väst “räddar” den med ännu fler miljarder. Och varje gång en skandal briserar kommer nästa besked från Bryssel: “Vi fortsätter.” Ingen paus. Inga frågor. Inga krav på redovisning. Bara mer pengar. När Lavrov nu säger rakt ut att någon i EU måste gynnas av detta, annars går det inte att förklara – då spricker fasaden. För det är precis den logiska punkten jag själv lyft: EU:s agerande går inte längre att förstå som biståndspolitik. Det är något annat. Något mycket fulare.
Det som skrämmer mest är tystnaden
Varför talar ingen svensk minister om detta? Varför frågar ingen journalist hur mycket av våra skattepengar som försvinner i kickbacksystem, falska upphandlingar och överprisade projekt? Varför fortsätter Europa att pumpa in pengar i ett av världens mest korrupta länder – utan att förklara för sina egna invånare varför de ska acceptera inflation, prisökningar och åtstramningar för att finansiera det här maskineriet? Det är här mina egna artiklar blir relevanta. Jag har skrivit om EU:s oförmåga att erkänna misstag, den västliga propagandans makt, hur “solidaritet” blivit en täckmantel för ekonomiska flöden ingen vill diskutera, hur stormakter skapar beroenden för att fortsätta styra narrativet och hur Sverige reducerats till en betalningsstation snarare än en suverän nation. Allt detta knyts nu ihop av Lavrovs uttalande, oavsett vad man i övrigt tycker om honom. Faktum kvarstår: sanningen förändras inte beroende på vem som uttalar den. Korruptionen i Ukraina är verklig. Västs stöd är verkligt. Och pengarna fortsätter att försvinna.
Det här handlar inte om att “hålla med Ryssland” – det handlar om att se verkligheten
När du säger något i Sverige som liknar Lavrovs analys, då stämplas du omedelbart som påverkansagent. Men när EU själva tyst erkänner att miljarder saknas, då händer inget. När Ukraina gång på gång ertappas med gigantiska bedrägerier, då kommer nästa stödpaket ändå. När ett land i praktiken blivit en tvättmaskin för västerländska skattemedel, då applåderar man och kallar det “demokratibistånd”. Det är en sjuk logik: Om Ryssland säger det, är det fel. Men om Ryssland bekräftar något som redan är sant, då får vi inte prata om det. Jag har aldrig anpassat mina ord för att passa det västliga narrativet. Jag har aldrig låtsats som att korruption försvinner bara för att Ukrainas flagga är gul och blå. Jag har aldrig spelat det där spelet där man blundar för att inte bli stämplad. Jag skriver det jag ser. Jag analyserar det som faktiskt sker. Och jag gör det utan att någon äger mig, finansierar mig eller styr mig.
EU:s hyckleri är nu så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det
Ukraina har på bara tre år haft miljardkorruption i energisektorn, skandaler i försvarets upphandlingar, förfalskade rekonstruktionsprojekt, ministeravgångar, kickbacksystem, systemkollapser och omfattande brottslighet i projekt finansierade av västerländska pengar. Ändå fortsätter pengarna flöda. Ändå fortsätter medierna lägga locket på. Ändå fortsätter EU-ledare spela chockade varje gång det “avslöjas” att pengar försvunnit. Det kan bara finnas två förklaringar: 1. EU är ofattbart naivt och inkompetent. 2. Eller så finns det krafter som tjänar på att det fortsätter. Lavrov antyder det senare. Jag själv utesluter heller ingenting längre.
Min framtidsförutsägelse
Jag blir inte chockerad det minsta om det inom några år visar sig att europeiska – även svenska – makthavare ertappas med konton i bankparadis, betalningar via mellanled, och strukturerade mutsystem kopplade till Ukrainas “stödpaket”. Det här är ett upplägg som följer exakt samma mönster som tidigare internationella korruptionshärvor: stora belopp, låg insyn, moralisk täckmantel och tystnad från medierna. Historien lär oss att där detta finns, där finns också mottagare.
När sanningen väl släpps fram kommer historien döma hårt
Det kommer en dag då människor frågar: Hur kunde vi låta oss luras så länge? Hur kunde vi tro att korruption försvinner bara för att man kallar det solidaritet? Varför fick ingen ställa de frågor som borde varit självklara? Och den dagen kommer Europa titta tillbaka på den här perioden som en tid av monumental dumhet, blind moralism och obegripliga ekonomiska prioriteringar. Jag står inte på någon stormakts sida. Jag står på Sveriges sida. Och på sanningen sida. Därför säger jag samma sak i dag som jag sagt i ett år: EU:s pengar försvinner inte på grund av misstag – de försvinner för att systemet är byggt så.
2025-11-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige
DELA GÄRNA!
Källor:
https://www.ehandel.se/genombrott-for-swish-en-milstolpe
https://www.rt.com/news/697931-lavrov-ukraine-corruption-eu-beneficiaries/