Enade Sverige – Analys av veckans utveckling och narrativ
Den här veckan har två till synes olika spår flätats samman till en och samma kärnfråga: vem styr Sveriges berättelse – och vilka lojaliteter ligger bakom de röster som ber oss lita på dem? I ena änden står ÖB i Politico och SVT och målar upp ett Europa på randen till generationskrig, med Nato-narrativet som filter. I den andra står frimurarordnar, slutna nätverk och den svenska skuggmaktens osynliga grepp om partier, kommuner, rättsväsende och alternativmedia. Det som först ser ut som två skilda ämnen visar sig i praktiken handla om samma sak: hur dolda maktstrukturer använder hotbilder, lojaliteter och tystnad för att behålla kontrollen över landet.
I texten om ÖB:s intervju i Politico börjar jag i den officiella berättelsen: Ryssland sägs “mycket snart” kunna testa artikel 5, Europa påstås stå inför en systemisk generationskonflikt och “kraft” presenteras som det enda språk som förstås. Det här är inte en svensk, nykter säkerhetsanalys – det är Nato:s vokabulär i svensk uniform. Jag pekar på hur incidenter, hybridattacker och störningar lyfts fram som bevis för ett förestående storkrig, samtidigt som den långsiktiga strategin, diplomatin och Sveriges egna intressen löses upp i en retorik som främst tjänar blockdisciplinen. Den som säger att konflikt kan pågå i 20–30 år utan att ens försöka visa vägen till avspänning, talar inte om säkerhet. Den talar om förvaltad konflikt.
När SVT dagen efter publicerar ett “förtydligande” där ÖB i praktiken skruvar upp sin alarmism från “mycket snart” till “nu till när som helst”, bekräftas precis det jag skrev dagen innan. Det här var inte ett sakligt klarläggande – det var skademinimering och narrativkontroll. När en makthavare behöver justera sitt budskap direkt efter kritik är det ett tecken på att berättelsen börjat spricka. Jag beskriver hur hela systemet – Politico, SVT, Försvarsmakten och den politiska nivån – bygger på synkronisering: samma hotbild, samma språk, samma slutsatser. När någon bryter den linjen behövs en snabb, högljudd reparation. Att en ensam aktör från Rättvik kan bidra till att skapa den friktionen säger mer om systemets skörhet än om mig som person.
Härifrån går veckans texter över i det som många helst inte vill prata om alls: de slutna nätverkens roll. I artikeln om frimureri och slutna ordnar lyfter jag fram den dolda lojalitetens gift – hur människor som svurit lojalitet till brödraskap i slutna rum aldrig kan sägas företräda folket fullt ut. Jag visar hur problemet inte bara finns i etablissemang, kulturvärld och institutioner, utan i allra högsta grad i den så kallade alternativa sfären: småpartier, youtubers, poddar och profiler som marknadsför sig som “fria” och “systemkritiska” samtidigt som de bär ringar, grader och lojalitetsband de aldrig öppet redovisar. Deras livesändningar, korsvisa hyllningar och ständiga insamlingskampanjer blir till en sorts dokusåpa där pakter, gemensamma fiendebilder och donationsflöden binder samman dem mer än principer och heder gör.
Jag går också in på beteendemönstren: hur vissa profiler alltid försvaras av samma krets, hur kritik kvävs eller förlöjligas, hur man bygger små sektliknande miljöer där ledaren är oantastlig och lojalitet mäts i hur villigt följarna skickar pengar och försvarar narrativet. Jag listar tecken på ordensfolk – den överdrivna fascinationen för ritualer, den märkliga lojaliteten mot vissa personer, de mystiska karriärhoppen, nervositeten när man nämner frimureri. Poängen är inte att peka ut enstaka individer, utan att visa hur strukturen fungerar: egennytta, status och kontroll maskerad som opposition.
I söndagens längre text om “den svenska skuggmaktens struktur” drar jag i princip ut hela kartan. Jag visar hur politiker, domare, poliser, företagsledare, journalister och opinionsbildare kan ingå i samma slutna brödraskap – med lojalitetseder, ritualer och tystnadslöften – samtidigt som de fattar beslut om lagar, rättsprocesser, upphandlingar, prioriteringar och medienarrativ. Jag förklarar varför Sverige är extra sårbart: konsensuskultur, svaga jävskontroller, naiv syn på nätverk, avsaknad av krav på öppen redovisning av sido-lojaliteter. Vi diarieför handlingar, men aldrig lojaliteter. Vi registrerar tjänsteresor och e-post – men inte brödraskap.
Jag lyfter också fram symbolnivån: att Svenska Frimurare Orden har kungen som Höge Beskyddare. Det betyder inte att logen styr landet från en hemlig källare, men det ger nätverket en tyngd som påverkar hur människor ser på medlemskap och lojalitet. När själva statens ceremoniella toppfigur kopplas till en sluten orden blir signalen tydlig: det här är accepterat, fint och ofarligt. I praktiken skapas en form av mjuk korruption där livslånga relationer och nätverk blir viktigare än regelverk. Det behövs ingen uttalad konspiration – det räcker med att människor gradvis vänjer sig vid att “hjälpa en broder” före att stå helt fritt.
På kommunnivå beskriver jag hur detta blir som farligast. I Rättvik, Mora, Leksand och liknande orter är gränsen mellan privat och offentligt redan tunn: alla känner alla, alla vet allt om alla. Lägg dolda nätverk ovanpå detta och du får en situation där medborgaren aldrig kan veta om ett beslut om bygglov, upphandling eller rekrytering styrs av sakunderlag eller av frimurarband, jaktlag och gamla ordenskamrater. “Alla känner alla” blir “alla skyddar alla”. Det är här svensk demokrati tyst eroderar utan att någon formellt bryter mot lagen.
I den här strukturen placerar jag också min egen resa. Jag berättar om sonderingsförsöket via en Odd Fellows-man kring Knapptryckarna, om hur en antikorruptionsregel mot slutna brödraskap smögs bort ur stadgarna och hur jag såg en rörelse som talade om transparens samtidigt som den inte klarade att stå emot ordenslogik. Det var en av anledningarna till att jag lämnade – och en av grundstenarna till varför Enade Sverige idag är ett enmansinitiativ. Det finns inga interna styrelserum att kapa, inga kommittéer att infiltrera, inga slutna arbetsgrupper där lojaliteter kan gömma sig. Om någon vill påverka min linje får de göra det öppet, via de texter och samtal jag står för i mitt eget namn.
Till skillnad från förra veckans breda historiska exposé (2001–2026) är den här veckans texter mer kirurgiska. De går rakt in i vår tids två mest skyddade zoner: den Nato-anpassade försvarslinjen och de slutna nätverkens inflytande över politiken – inklusive den “opposition” som säger sig vara fri. Gemensamt är att båda skikten är beroende av berättelsekontroll. ÖB:s upptrissade hotbild och frimurarnas tystnadskultur fyller samma funktion: de håller människor i schack, gör det svårt att ställa rätt frågor och får de få som gör det att framstå som obekväma, extrema eller konspiratoriska.
Min samlade bedömning denna vecka:
Sverige befinner sig just nu i en farlig symbios mellan yttre narrativstyrning och inre skuggmakt. Utåt binds vi hårdare till NATO:s risk- och konfliktlogik, där hotbilderna måste hållas vid liv för att legitimera ökade åtaganden, upprustning och blockdisciplin. Inåt tillåter vi slutna nätverk att verka helt utan insyn, både i etablissemanget och i den alternativsfär som påstår sig bryta med systemet. Resultatet blir ett land där medborgarna får rösta, betala skatt och lyssna på tal – men där mycket av den verkliga makten utövas i rum utan protokoll, utan kameror och utan redovisning.
Samtidigt ser jag någonting annat i responsen på texterna. Många människor har tappat både tålamodet med alarmismen och förtroendet för de profiler som byggt karriär på att vara “motvalls” men i praktiken skyddar sina egna nätverk. De vill ha en tredje väg: en säkerhetspolitik som inte är krigshets, en opposition som inte är sekt, en demokrati som inte hålls i schack av vare sig donationsekonomier eller brödraskap. Där fyller OSINT-SWE sin funktion: som en återkommande punkt där vi veckovis lägger pusselbitarna bredvid varandra och visar hur ÖB:s ord, frimurarnas tystnad, kommunernas beslut och medieklimatet hänger ihop i ett större mönster.
Tack för att du fortsätter läsa, dela, tänka själv och ställa följdfrågor. Det som gör OSINT-SWE värdefullt är inte att jag får sista ordet, utan att vi tillsammans vägrar låta skuggmakt, blockdisciplin och slutna ordnar skriva Sveriges framtid utan insyn.
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige