Den här veckan har texterna kretsat kring en och samma kärnfråga: vad händer med ett land när suveräniteten löses upp uppifrån, lojaliteten urholkas inifrån och staten blir ett skal mellan medborgaren och makten? Invandring, NATO-linje, polisnärvaro, mediekris och min egen roll som ensam aktör visar sig bara vara olika sidor av samma systemfel.
I programtexten om invandring, asyl och medborgarskap slår jag fast linjen: Sverige ska hjälpa – men inte ge bort sig självt. Asyl ska sökas lagligt, medborgarskap ska förtjänas och den som föraktar lagar, vägrar anpassa sig eller upprepat begår brott hör inte hemma här. Jag gör upp med både gränslös naivitet och avhumaniserande retorik: människovärde är universellt, men samhällsansvar är nationellt. Ett land utan gemensam grund förlorar riktning; ett land som vet vem det är kan möta världen med öppet hjärta.
I texten om Ulf Kristerssons tal om ”långvarig isolering av Ryssland” dissekerar jag en svensk utrikeslinje som tappat fotfästet. När statsministern talar som om isolering av en granne med kärnvapen, industri och kultur vore ett styrkebesked, ser jag snarare ett moraliskt och strategiskt haveri. Sverige går från brobyggare till murbyggare, från neutral stat till lydstat. Varje utfästelse om långvarig isolering är inte bara ett hot mot Moskva – det är ett löfte om att låsa in Sverige i en geostrategisk återvändsgränd där våra barn får betala priset.
I den längre essän ”Problemen vi måste lösa i Sverige: 2001–2026” drar jag ut tidslinjen. Från muck vid K4, Göteborgskravallerna och 11 september, via Irak och Libyen, till covid, NATO-inträde och DCA. Mönstret är detsamma: undantagslogik normaliseras, utrikespolitik sköts i lojalitet uppåt i systemet, medan den egna befolkningen får vänja sig vid att inte bli tillfrågad. Jag pekar ut finanssektorn och överstatliga strukturer som det dolda styrsystemet: suveränitet handlar lika mycket om kredit, banker och infrastruktur som om gränsstolpar och flaggor.
På hemmaplan följer texterna om polisen och statens närvaro samma linje, fast i miniatyr. I Rättvik står polisstationen kvar som symbol, men utan reception – en sorts museifasad för en rättsstat som en gång fanns. Riksrevisionens kritik mot polisreformen bekräftar vad många redan känner: mer resurser, sämre uppklarning, ökad centralisering och en myndighet som ser medborgarna mer i Excel än i ögonen. Jag ställer kravet på en stat som finns i verkligheten: fasta öppettider, lokal närvarogaranti, avlastning av administration och fokus på verklig trygghet istället för PR-strategi och värdegrundskampanjer.
I medieanalysen om journalistikens svek knyter jag ihop NATO-processen med presstödssystemet. En press som skulle vara folkets försvarslinje har i stället blivit en krockkudde för makten. När Sverige tog ett av sina största säkerhetspolitiska steg på två sekel – NATO-inträdet – uteblev både kritisk granskning och folkomröstning. Jag argumenterar för att presstödet antingen byggs om i grunden, med maktkritik som villkor, eller avskaffas helt så att endast de röster som människor frivilligt bär upp får leva vidare. Det är en hård linje – men mindre hård än konsekvenserna av en press som abdikerat.
De kortare inläggen – om det odemokratiska NATO-inträdet, formuleringen om ”Suveränitet först – diplomati som väg” och texten ”Att gå ensam – och varför jag gör det” fungerar som signaturer på helheten. Jag förklarar öppet att jag hellre går ensam än blir en kugge i ett system som inte går att lita på. Ingen partipiska, inget presstöd, inga sponsorer – bara ansvar inför barnen, läsarna och sanningen som jag ser den. Det är inte ett martyrskap, det är en arbetsbeskrivning.
Min samlade bedömning denna vecka:
Sverige befinner sig i en dubbel upplösning. Utåt genom en utrikespolitik som underkastar sig blocktänkande och isolering i stället för diplomatisk suveränitet. Inåt genom en stat som drar sig tillbaka fysiskt men växer digitalt; polisstationer som stänger, receptioner som mörknar, medan övervakning, interoperabilitet och lojalitetskrav skruvas upp. Medierna har i stor utsträckning valt sida – inte med folket utan med infrastrukturen för besluten över folkets huvud.
Samtidigt ser jag i responsen på texterna, både i OSINT-SWE och i Enade Sveriges kanaler, att allt fler människor inte längre accepterar berättelsen om att ”det inte finns något alternativ”. De vill ha ordning utan hat, trygghet utan teater, suveränitet utan krigslusta och journalistik utan munkavel. Det är där OSINT-SWE har sin plats: som en lugn samlingspunkt där vi veckovis håller ihop trådarna, visar vilka krafter som drar i Sverige – och vilken riktning som fortfarande är möjlig om vi väljer den med öppna ögon.
Tack för att du läser, delar och ifrågasätter. Förtroende byggs inte av att jag alltid får rätt, utan av att jag visar hur jag tänker – och korrigerar kursen när underlaget kräver det.
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige