Den här veckan har fem texter bildat en sammanhängande båge: hur språket sätter ramarna för verkligheten, hur infrastrukturen för kontroll byggs i det tysta, hur kärnvapenretoriken går in i AI-eran, och hur medborgardiplomati blir en praktisk motvikt när institutionerna sluter leden.
I “SVT:s Venezuela-vinkel” visar jag hur etiketten “knarkbåt” förskjuter publikens moraliska karta från folkrätt och eskalationsrisk till rutinmässig “brottsbekämpning”. FOI-röster och geopolitisk kritik finns med – men rubrikramen ligger fast. Paradoxen med en fredspristagare som välkomnar militärt tryck mot det egna landet borde vara en huvudnyhet i sig; i Sverige blir den en bisats. Språkbruket blir strategi.
I “USA:s kärnvapenhot – sista kortet i ett förlorat spel” kontrasterar jag en amerikansk maktretorik som söker relevans med rysk teknologisk paritet (Burevestnik, Poseidon). Utspelet om att “blåsa upp världen 150 gånger om” är mindre försvarsdoktrin än symbolpolitik – ett försök att återvinna kontroll genom att ropa högre. Europa svarar som vanligt: oro i orden, lojalitet i handling.
I “ACUS: Den osynliga algoritmen bakom svensk polis” lyfter jag fem år av tyst inbäddning av ett Palantir-besläktat analysnav. Frågan är inte om det “fungerar” – utan jurisdiktion, DPIA, loggning, tillsyn och var datapunkterna faktiskt bor. När svaret blir “av hänsyn till rikets säkerhet” flyttas makten från lagtext till kod.
I “ACUS och DCA – delar av samma digitala grundstomme?” prövar jag hypotesen att civil polisanalys och militär interoperabilitet konvergerar i samma arkitektur-DNA. DCA formaliserar delning och kompatibilitet; ACUS indikerar att vår backend redan är anpassad. Demokratiska mellanrum uppstår när system smälter samman men ansvarskedjorna inte gör det.
I “Sex år av diplomati utan uniform” redovisar jag Enade Sveriges metod: icke-monetariserad röst, islandsk hosting, tre språk, öppna kontakter – även där tabun råder. I ett ekosystem där både gammel- och alternativmedia jagar kassaflöden, blir medborgardiplomati och transparens själva skyddet mot likriktning.
Min samlade bedömning denna vecka:
Sverige glider från debatt till disciplin. Säkerhetsspråket normaliserar undantag, medan teknisk interoperabilitet gör gränsen mellan civilt och militärt allt mer porös. I omvärlden används kärnvapen som retorisk rekvisita medan paritet byggs i tystare verkstäder. Samtidigt visar responsen på våra texter att publiken för precision och källspegel växer: människor som vill se var gränserna går – mellan lag och kod, mellan rubrik och verklighet.
Tack för att ni läser, delar och återkommer. Jag vill att söndagsinlägget i OSINT-SWE ska vara samma trygga punkt som förra veckan: ett lugnt andrum där vi håller huvudet kallt, hjärtat varmt och blicken skarp. Förtroende byggs inte av att jag får sista ordet, utan av att jag redovisar hur jag tänker – och ändrar mig när underlaget kräver det.
Vi ses nästa söndag.
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige