Vi skriker om hotet från öst – men vägrar se vår egen intellektuella fattigdom.
Svensk självbild – högljudd men grund
Sverige älskar att kalla sig “upplyst”, “rationellt” och “fakta-baserat”. Men när det gäller Ryssland har vi reducerat politiken till moralpanik. Medan ryska underrättelsetjänster leds av strategiskt skolade personer som Sergej Naryshkin – män som kan historia, språk och filosofi – styrs vår säkerhetspolitik av mediatränade moralister utan djup. Vi spelar i korpserien och tror vi lirar i Champions League.
Underrättelse som hantverk – inte PR
Det finns något nästan tragikomiskt i den svenska säkerhetspolitiska självbilden. Vi står på EU- och NATO-scenerna och slår oss för bröstet, som om ett land utan egen analysförmåga kan läxa upp stormakter. Vår underrättelsetradition, en gång respekterad, har ersatts av pressekreterare, powerpoint och förnumstiga fraser. Det vi saknar är inte mod – det är intellekt.
Den verkliga skillnaden i skolning
Personer som Sergej Naryshkin representerar en helt annan typ av statlig kompetens. Han är inte bara chef för SVR, utan en intellektuell statstjänare formad i världens kanske mest erfarna underrättelsekollektiv – med rötter i KGB:s strategiska skolning. Där lär man sig språk, historia, psykologi, geopolitik och långsiktig planering. Han har nått sin position genom kunskap, disciplin och resultat – inte genom ryggdunkande nätverk och vänskapskorruption som så ofta präglar det svenska etablissemanget. Där ligger den verkliga skillnaden: medan Naryshkin och hans kollegor tränas för att förstå världen, tränas våra egna beslutsfattare för att låta bra i media.
När Moskva analyserar och Stockholm reagerar
När Naryshkin nu – vid säkerhetsmötet i Samarkand – varnar för att väst försöker “desintegrera” Samväldet (CIS) för att hindra uppkomsten av ett självständigt maktcentrum i Eurasien, säger han egentligen något mycket större: att den gamla världsordningen är på väg att förlora sitt grepp, och att informations- och ekonomiskt krig ersätter klassisk diplomati. Medan ryska underrättelsechefer talar om geopolitisk arkitektur, pratar våra politiker om känslor. Vi reducerar komplexa processer till moralfrågor, medan Moskva, Minsk, Astana och Tasjkent diskuterar logistik, säkerhet och ekonomisk integration. Vi förstår inte ens spelplanen – och ändå tror vi oss leda matchen.
En rättvis fred eller evig indignation
I väst kallas Naryshkin “Putins spionchef”, som om det vore ett tillmäle. Men i verkligheten leder han en av få institutioner som fortfarande tänker i termer av civilisationsnivåer och långsiktiga jämvikter. Han talar om “en rättvis fred på kontinenten, med lika och odelbar säkerhet för alla” – en formulering som svenska medier hånar, men som i diplomatisk mening betyder just det Sverige borde stå för: stabilitet och suveränitet.
Korpserien som självbedrägeri
Sverige, däremot, har fastnat i ett ständigt tonläge av indignation. Jag syftar inte på alla svenskar – tvärtom finns det i folket både förnuft och eftertanke – utan på den politiska och byråkratiska elit som under två regeringar, oavsett färg, försatt landet i den sits vi nu befinner oss i. De har låtit sig ledas av kortsiktiga impulser, av rädsla för avvikande åsikter och av en märklig vilja att alltid imponera på Bryssel och Washington. Vi är för små för att hota någon, men för stolta för att förstå något. Vi reagerar på stimuli, vi marscherar i andras takt, och vi kallar det “solidaritet”. I själva verket är det intellektuell kapitulation. Om vi menar allvar med ord som “suveränitet” och “självrespekt” måste vi återerövra den analytiska nerven. Vi behöver diplomater, analytiker och journalister som förstår både väst och öst – som kan läsa ryska och förstå hur makt fungerar bortom Twitter. Det är först då Sverige kan börja spela i de högre divisionerna igen.
Självrannsakan är inte prorysk – den är prosvensk
Jag vet redan vad de sedvanliga kommer säga: att jag är “proryss”. Men nej – jag är prosverige. Skillnaden är att jag har självinsikt nog att se hur djupt vi har förletts av vår egen självbild. Vi har matats i decennier med sagan om svensk klokhet och moralisk överlägsenhet, medan vi i verkligheten blivit en liten knähund i knät på Bryssel och Washington. Det är inte värdighet – det är självbedrägeri. Jag skriver inte detta för att hylla Ryssland. Jag skriver det för att väcka Sverige. En nation som förlorar sin analytiska förmåga förlorar även sin självrespekt. Vi kan skrika hur mycket vi vill om demokrati – men utan disciplin och djup blir vi bara statister i andras spel. Jag vägrar spela kvar i korpserien.
Vågar vi tänka själva?
Frågan är inte om vi vågar kritisera andra – utan om vi fortfarande vågar tänka själva. Vågar vi det?
2025-10-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige