När trygghet säljs som skräck och demokrati reduceras till tystnad
Jag kan inte släppa ämnet riktigt ännu. I min förra artikel, “EU:s nya front: kriget om människors sinnen”, skrev jag om hur makten allt oftare vinner genom rädsla i stället för argument. Den här gången handlar det om nästa steg – när den psykologiska fronten kompletteras med den militära. När bilden av hotet inte bara målas upp i ord, utan bokstavligen marscherar fram längs gränserna.
Det sägs att krig börjar i människans sinne innan de börjar i världen. Kanske är det därför psykologin bakom våra beslut just nu är så farlig.
För medan svenska medborgare matas med budskap om trygghet och försvar, växer en annan verklighet fram — en som handlar om militär dominans, ekonomiska beroenden och en maktelit som hellre förklarar än förankrar.
NATO har under året genomfört massiva övningar längs Rysslands gränser – från Norge till Grekland – med tiotusentals soldater. Det här är inte längre symbolik; det är en permanent framflyttad front. Det kallas ”försvar”, men fungerar psykologiskt som provokation: närvaron normaliseras först i rubrikerna, sedan på marken.
Samtidigt har Sverige – utan folkomröstning och utan öppen, hederlig debatt – levererat vapen, ammunition och system i mångmiljardklassen till en stridande part. Oavsett hur man moraliskt motiverar stödet till Ukraina så är detta ett kvalitativt språng: från retorik om fred och diplomati till direkt materiell delaktighet i ett pågående krig.
Det förändrar vår riskprofil, våra prioriteringar och i förlängningen vår suveränitet.
Och mitt i allt detta saknas det mest grundläggande verktyget i ett demokratiskt beslutsfattande – en konsekvensanalys.
Innan man drog in Sverige i NATO, skrev under DCA-avtalet eller skickade miljardpaket till president Zelenskyj borde man ha lagt en ärlig, oberoende konsekvensanalys på bordet.
Vilka risker tar vi? Vilka vinster är reella? Vad händer om kriget trappas upp, eller om alliansens intressen börjar gå emot våra egna?
Inga sådana frågor har prövats offentligt. I stället har man byggt politik på känslor, tryck och moralisk utpressning.
Och nu ser vi ironin i full blom:
Sverigedemokraterna har nyligen efterfrågat folkomröstning i en fråga de själva driver.
Men var var SD när Sverige lurades med in i NATO, när DCA-avtalet signerades eller när miljardpaket med vapen och ammunition skickades till Ukraina?
De vek ner sig, precis som alla andra riksdagspartier.
De talar om folkets vilja, men agerade som en del av den politiska väv som systematiskt stängt ute folket från de avgörande besluten.
Det är inte opposition – det är medberoende.
Psykologiskt är detta effektivt: i kris väljer människor ofta auktoritet framför osäkerhet. Vi internaliserar hotbilder, förskjuter tvivel och kallar det nödvändighet.
Filosofiskt är det ett svek: trygghet utan sanning är en illusion, och demokrati utan medgivande är förmyndarskap.
Jag är inte emot samarbete, inte emot försvar, inte emot vaksamhet.
Men jag är emot att lögner kläs till omtanke och att folket förvandlas till tysta biffigare i ett stormaktsspel vi aldrig bett att få delta i.
Sverige behöver en haverikommission
Det som nu har skett – besluten om NATO, DCA och de enorma vapensändningarna – är så omvälvande, riskfyllt och i delar landsförrädiskt att Sverige måste tillsätta en haverikommission.
Inte för att peka ut syndabockar, utan för att återupprätta sanningen, ansvarstagandet och folkets rätt till insyn.
En demokrati som inte vågar granska sina egna beslut har redan börjat förlora sig själv.
Om en oberoende, transparent och grundlig haveriutredning verkligen genomfördes är det inte osannolikt att den skulle blotta ett omfattande system av beslut, kontakter och ekonomiska intressen som pekar mot ansvar på hög nivå.
Om bevisen står sig i en rättssäker prövning kan följden bli åtal och frihetsberövanden — inte som ett hämndens spektakel, utan som nödvändiga rättsliga konsekvenser när förtroendet är krossat.
Det är därför vi måste kräva både sanningen och rättsstatens redskap: en granskningsprocess som inte räds att följa spåren, men som också garanterar rättegångar, bevisprövning och mänskliga rättigheter.
Endast så återupprättas folkets förtroende — eller så fortsätter cirkeln av makt utan ansvar.
Men en haverikommission räcker inte.
Det måste också finnas konsekvenser när makthavare missbrukar sitt mandat.
Därför förespråkar jag – för Enade Sverige – att Sverige återinför tjänstemannaansvar och en riksrätt som faktiskt används.
Det är inte hämnd, det är rättsstatens återfödelse: ett system där lag, moral och ansvar återigen står över partilojalitet och karriär.
Utan verkligt ansvar blir demokratin bara teater.
Kritiska frågor till dig som läser
- När blev folket ett säkerhetsproblem som inte får delta i besluten om NATO, DCA och vapensändningar till en stridande part?
- Hur kan man tala om demokrati när de största säkerhetspolitiska stegen fattas utan demokratisk förankring och utan konsekvensanalys?
- Om NATO:s tröskel redan står på svensk mark och svenska vapen rullar in i ett pågående krig – vilken dörr är det vi har öppnat, och för vem?
- Om priset för ”trygghet” är tystnad, vad är det då vi försvarar?
2025-10-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige