När makten inte längre kan vinna med argument, försöker den vinna genom rädsla
Det talas ofta om ett informationskrig mellan öst och väst – men sanningen är att den mest intensiva striden i Europa just nu inte handlar om drönare, stridsvagnar eller gasledningar. Den handlar om våra sinnen. Om rädslan. Om tilliten mellan medborgare och makt.
Under hösten har medier i flera EU-länder rapporterat om mystiska drönare över flygplatser i Danmark och Tyskland. “Oidentifierade, misstänkta, kanske ryska.” Rubrikerna har varit lika högljudda som bevisen har varit tunna. Ingen vet varifrån drönarna kom, eller ens om de fanns. Ändå byggs narrativet upp – att vi måste frukta ett osynligt hot, ett hot som motiverar nya murar, nya miljardbudgetar och nya undantagstillstånd.
Jag har sett samma mönster gång på gång. Först kom Nord Stream-sabotaget, där allmänheten matades med den absurda idén att Ryssland skulle spränga sin egen energilina. Sedan följde “attacken mot Ursula von der Leyens plan”, “ryska flyg över tysk fregatt”, “drönare i Estland”. Allt lika oklart, allt lika bekvämt för den som vill hålla Europas folk i ständig stress.
Det här handlar inte längre om Ryssland – utan om Europas egna medborgare.
Från fakta till känsla
De senaste åren har EU-eliten lärt sig något som gamla propagandaministrar bara kunde drömma om:
att du inte behöver kontrollera vad människor tänker – bara hur de tänker.
Genom att ständigt höja pulsen, blanda hotbilder med moralism och förlöjliga varje skeptiker, flyttas fokus bort från verkliga problem: energipriser, arbetslöshet, segregation, demokratiskt underskott.
När folk är rädda, slutar de fråga. När folk är trötta, slutar de protestera. Och när folk slutat tro att deras röst spelar roll – då kan vilken byråkrat som helst styra ett helt land genom dekret.
Den tysta undantagsstaten
I Tyskland talas det nu om att utlysa Spannungsfall – ett slags “spänningsläge”, ett förstadium till krigstillstånd.
Det skulle ge staten rätt att införa värnplikt, tvångsarbete, censur och möjligheten att skjuta upp val.
Allt detta i fredstid.
Känner ni igen mönstret?
Först skapas rädslan, sedan efterfrågan på starka ledare – och till sist ges makten verktygen att göra undantag till regel.
Inte över en natt, utan skiva för skiva. Som den tyska statsvetaren Carl Schmitt en gång beskrev: den verkliga makten är att bestämma när reglerna inte längre gäller.
Kognitivt krig – mot oss alla
I dag talar även västliga försvarsorganisationer öppet om så kallad “cognitive warfare” – påverkan på hur människor tänker.
Officiellt sägs detta riktas mot “fienden”. I praktiken används det redan mot egna befolkningar.
Vi matas med ständiga signaler om hot, hat och brådska – så att vi accepterar lösningar vi aldrig skulle gått med på i lugnare tider.
Det är den perfekta fällan:
“För att skydda våra fria samhällen – måste vi tillfälligt begränsa friheten.”
Sveriges roll
Sverige följer samma mönster, bara med svensk förpackning.
Våra medier och partier använder samma språk – “säkerhetshot”, “påverkansoperationer”, “vi måste hålla ihop” – samtidigt som transparensen minskar, makten centraliseras och de som ifrågasätter etiketteras.
Det är därför Enade Sverige behövs: för att någon måste stå upp för sanningsprincipen, även när det är obekvämt.
Ett fritt land måste tåla att medborgarna inte alltid håller med.
När staten börjar kriga mot sin egen befolknings tankar, då har demokratin redan börjat förlora sig själv.
Slutord
Jag tror inte på att blunda för hot – men jag tror ännu mindre på att leva i ständig skräck.
Den som styr genom rädsla har redan förlorat sitt moraliska mandat.
Europa behöver inte fler skrämselbilder, utan fler människor som vågar tänka själva.
Enade Sverige står för det fria tänkandet – även när makten inte gör det.
2025-10-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige