När krigsretoriken blir rutin förlorar den sin mening – men inte sin funktion. Rädslan har blivit Europas främsta politiska valuta.
När underrättelsechefer i Europa talar om “ryska hotet” som något som kan slå till när som helst, brukar jag ta det med en rejäl nypa salt – och tänka tvärtom. För om varje varning alltid pekar i samma riktning, då är det ofta spegelbilden som avslöjar sanningen. Det som sägs för att lugna, syftar ofta till att styra. Det som kallas säkerhet handlar allt oftare om kontroll.
Den här veckan slog Tysklands nye underrättelsechef, Martin Jäger, fast att Ryssland kan anfalla EU “när som helst”. Uttalandet, levererat inför tyska lagstiftare, spreds snabbt i europeiska medier. Jag läste rubrikerna, lutade mig tillbaka och gjorde som jag alltid gör – vände på perspektivet. Vad händer om man byter ut aktörerna i meningen?
“EU kan anfalla Ryssland när som helst.”
Plötsligt känns formuleringen både absurd och avslöjande. För det är just så rubriker fungerar: de låser tanken i en riktning och hindrar oss från att se spegeln. Det är inte första gången underrättelsetjänster och politiker bygger berättelser om hot som passar deras egna syften. Rädsla är nämligen det mest effektiva styrmedel som finns – och kanske också det mest lönsamma.
En ekonomi byggd på oro
Sedan 2022 har Europas militära budgetar vuxit explosionsartat. NATO-länderna talar redan om att höja målet till fem procent av BNP till 2035, och EU har sjösatt sitt gigantiska program ReArm Europe, på över 800 miljarder euro. Jag ser en röd tråd här: varje nytt hot motiverar ännu större utgifter, ännu fler vapenleveranser och ännu mindre utrymme för opposition. I takt med att rustningsindustrin blomstrar, kallnar debatten om fattigdom, sjukvård, bostäder och skola.
Vi får lära oss att oro är patriotism. Att tystnad är lojalitet. Och att den som ifrågasätter blir misstänkt. När Jäger beskrev läget som en “iskall fred” som när som helst kan bli “het konfrontation” tänkte jag att han har rätt – men inte på det sätt han tror. Det är redan en het affär, byggd på ett kallt folk. Krig har blivit politikens främsta försäkringslösning: det skyddar makten från missnöjet.
När jag sedan läser vad Putin faktiskt sade vid Valdaj-forumet i Sochi blir kontrasten nästan grotesk. Han kallade västvärldens krigshysteri för “nonsens” och uppmanade europeiska ledare att fokusera på sina egna inre problem. Man måste inte dela hans världsbild för att se poängen. Det är alltid enklare att varna för yttre fiender än att erkänna inre förfall.
Jag har länge hävdat att Sverige riskerar att tappa sin suveränitet i takt med att vi anpassar oss till stormaktslogiken. Vi går med i NATO, vi upprepar EU:s språkbruk, vi använder samma fiendebilder och samma dramaturgi – men frågan som borde ställas förblir obesvarad: varför skulle Ryssland vilja anfalla EU, eller Sverige, överhuvudtaget? Om ingen kan ge ett rimligt svar, kanske frågan är fel ställd. Kanske är hotet inte militären i öst, utan psykologin i väst – den som lär oss att vara rädda, tysta och beroende.
Jag vill också vara tydlig: jag varken hoppas på eller tror att EU är så korkat att man aktivt söker eskalera konflikten. Ett angrepp på Ryssland vore det sista EU eller väst skulle göra — och det är viktigt att klargöra det, både för trovärdigheten i diskussionen och för att avväpna onödig panik.
Jag tror inte att freden bevaras genom mer vapen eller större allianser, utan genom diplomati, respekt och balans. Ett självständigt Sverige måste kunna tänka själv, tala själv och handla själv. Vi behöver inte välja mellan Washington och Moskva. Vi behöver välja mellan förnuft och rädsla. Och just nu verkar det som att förnuftet är det som står längst bort från makten.
2025-10-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källa:
https://swentr.site/news/626390-russia-eu-nato-confrontation