Sveriges diplomatiska vägval – från brobyggare till blockpolitik

Vi talar gärna om demokrati och mänskliga rättigheter, men riskerar samtidigt att förlora vår självständighet och respekt i världen.

Jag har under flera år följt hur Sverige förändrat sin utrikespolitiska kurs. Vi brukade vara kända som en neutral röst, en brobyggare som kunde tala med alla. Idag ser jag ett land som väljer blockpolitik, som tar ställning i stormaktskonflikter och som tyvärr skaffar sig fler fiender än vänner. Frågan jag ställer mig är: hur kunde vi hamna här – och vad krävs för att återvinna respekt och inflytande?

Från neutralitet till blockpolitik

Det är tydligt för mig att NATO-inträdet och det amerikanska DCA-avtalet markerar en historisk kursändring. Sverige har lämnat den alliansfria linje som en gång gav oss trovärdighet som fredsmäklare och har istället ställt sig i ledet som lydstat åt en stormakt. Relationerna med flera viktiga aktörer har samtidigt försämrats. Ryssland och Kina ser oss idag som motpart snarare än samtalspartner. Iran och Turkiet får utstå hårda svenska utspel, och till och med inom EU har relationen till Ungern förgiftats av politiska markeringar. I Mellanöstern har Sveriges agerande gentemot Israel skapat öppna spänningar.

När jag ser på UD:s resultat i frågor som ligger nära medborgarna, blir bilden ännu mörkare. Trots höga deklarationer om mänskliga rättigheter har Sverige i decennier inte lyckats säkra frigivningen av Dawit Isaak eller Gui Minhai. För mig är det smärtsamma symboler för en utrikespolitik som tappat sin kraft.

Belarus visar en annan väg

Samtidigt kan jag inte undgå att notera att Belarus gör raka motsatsen. Trots att landet i väst ofta stämplas som “isolerat”, har Minsk under 2025 bedrivit en aktiv och handfast diplomati. Jag ser hur de sluter avtal med Myanmar om jordbruk, medicin, utbildning och turism. De har utvecklat relationerna med Uzbekistan till ett strategiskt partnerskap med både politiska och kulturella utbyten. I oktober tog president Lukashenko emot Sultanen av Oman i Minsk – och resultatet blev en rad nya överenskommelser om visumfrihet, transporter, industri och medicin.

Inte heller stannar det där. Belarus har öppnat för visumfritt resande, och redan i år har över 181 000 turister kommit till landet. Jag ser en tydlig linje: det handlar om att knyta band, öppna dörrar och bygga förtroende.

Ett särskilt ögonblick fastnade hos mig. På Sveriges nationaldag den 6 juni 2025 skickade Aleksandr Lukashenko officiella gratulationer till svenska folket. Han lyfte fram vårt gemensamma kulturarv och hoppades att Sverige skulle återgå till neutralitet och respektfull dialog. Det var ett öppet erbjudande om samarbete. Ändå möttes det med total tystnad från svensk sida.

Vem är mest isolerad?

Jag tycker det är dags att ställa den obekväma frågan: vem är egentligen mest isolerad i praktiken? Politiker i Stockholm ropar gärna “diktatur” om Belarus, men när jag ser på fakta blir kontrasten tydlig. Belarus skriver under avtal, öppnar för turism och bygger handelspartnerkap. Sverige däremot stänger dörrar, tappar neutraliteten och skaffar sig fler fiender än vänner.

Och samtidigt kan jag inte blunda för att vi själva inte längre är en levande demokrati. Sverige styrs i praktiken av banker och partieliter, medan folket reduceras till att rösta på förpaketerade alternativ vart fjärde år.

En ny svensk väg – enligt Enade Sverige

Jag menar att Sverige inte behöver kopiera Belarus, men vi kan inspireras av skillnaden mellan retorik och praktik. Vi måste återta en utrikespolitik som utgår från neutralitet, pragmatism och självständighet. Det handlar om att söka dialog istället för konfrontation, bygga handelsavtal och vänskapsband snarare än fiendskap, och sätta folkets behov främst.

För mig betyder det också att utrikespolitiken måste stödja svensk självförsörjning på mat och energi, samt stå upp för social rättvisa. Vi måste respektera andra länders vägval och sluta spela moralens väktare, när vi själva sitter fast i en bankoligarkisk partidemokrati. Den nya svenska diplomatin ska ha fred som grundprincip – precis som när Hammarskjöld och Palme gav vårt land en röst för avspänning.

Slutsats

Sverige har en lång tradition av att bygga fred och förtroende. Jag vill påminna om att vi en gång kunde tala med alla och vinna respekt världen över. Den traditionen kunde fortfarande göra oss till en unik aktör i dagens turbulenta värld.

Istället har vi valt blockpolitik, konfrontation och underkastelse under banker och stormakter. Samtidigt ser jag hur Belarus – trots stämplar och sanktioner – i praktiken bygger broar, öppnar dörrar och skapar nya samarbeten.

Jag tror att Sverige måste hitta tillbaka till det som en gång gav oss respekt: neutralitet, pragmatism och en självständig röst för fred. Och kanske är det just här vi måste ställa oss den avgörande frågan:

Om Sverige återigen kunde bli en brobyggare, vem skulle då egentligen stå isolerad – vi eller de andra?

2025-10-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige