Varför våra makthavare belönas i stället för att ställas till svars.
Sverige framställs gärna som ett av världens mest hederliga länder. På internationella index toppar vi fortfarande listorna. Men bakom fasaden finns en verklighet som sällan belyses: ett land där makthavare kan fatta beslut med långtgående konsekvenser för medborgarna utan att någonsin riskera juridiskt ansvar. Där dörren till globala toppjobb står öppen för den som visar lojalitet mot systemet. Och där medborgarna lämnas med känslan att staten inte längre står på deras sida.
Index som mäter korruption bygger på perception – alltså på hur experter och affärspersoner uppfattar situationen. De mäter inte verkliga maktförhållanden. Det är därför Sverige fortfarande kan rankas högt, samtidigt som internationella organ pekar ut våra svagheter: frånvaron av lobbylagar, korta karensregler och en rättsstat som inte prövar politiskt ansvar. OECD konstaterar krasst att Sverige uppfyller noll procent av kriterierna för reglerad lobbying. Europarådet har upprepade gånger kritiserat oss för att inte ha ett öppet register över vilka politiker som träffar vilka lobbyister. Här är Sverige alltså sämre rustat än flera av de länder vi gärna vill se ner på.
I Frankrike, Kanada och EU-parlamentet är det lagkrav att alla lobbykontakter registreras offentligt. Väljarna kan se vilka företag som träffar politiker, i vilka frågor och med vilket syfte. I Sverige finns ingenting. Här kan en minister i praktiken ha veckovisa möten med mäktiga lobbyister utan att någon medborgare någonsin får veta något.
När det gäller ”revolving door”-problemet är bilden densamma. Visst har vi karensregler – men de gäller bara en snäv krets, är korta i tid och används knappt i praktiken. Det innebär att toppolitiker kan gå från att reglera en bransch till att tjäna den branschen, nästan utan dröjsmål. Detta är inget rykte, utan ett konstaterande från EU:s egen rättsstatsrapport.
Vi ser tydliga exempel i Sverige. Göran Persson gick från statsminister till ordförande i Swedbank. Anders Borg lämnade finansministerposten för att snabbt ta plats i det internationella riskkapitalbolaget KKR. Stefan Löfven, som i valrörelser talade om solidaritet, hamnade efteråt i World Economic Forum. Mönstret är tydligt: den som varit lojal mot globala strukturer och storfinans får betalt efteråt. Detta är inte olagligt, men det visar hur belöningssystemet fungerar.
Det verkligt farliga systemfelet finns dock i själva ansvarslinjen. Sverige avskaffade på 1970-talet det gamla ämbetsansvaret. Politiker och höga tjänstemän kan idag bara fällas för tjänstefel, och ribban ligger så högt att det nästan aldrig sker. Självständighetsprincipen, som förbjuder regeringen att lägga sig i myndigheters beslut, skyddar visserligen rättssäkerheten – men innebär också att det politiska ansvaret urholkas. Följden är att stora politiska misslyckanden alltid definieras som just ”politik”, aldrig som brott.
Massmediernas roll i detta ska inte underskattas. De förstärker bilden av att ansvar bara handlar om små skandaler: en Toblerone, ett representationskort, en misslyckad intervju. Men de stora systemfrågorna – lobbykontakter, upphandlingskultur, revolving doors – förblir i skuggan. Det gör att folket hålls i okunskap om hur makten egentligen fungerar.
Det är här ormens huvud visar sig. Vi lever i ett land där makthavare inte riskerar åtal när deras beslut skadar folket, utan i stället kan räkna med belöningar. Styrelseposter, toppjobb i banker, internationella organisationer – det är priset för lojalitet mot globalistiska strukturer. Man kan kalla det systemkorruption, man kan kalla det landsförräderi i mjuk form, men man kan inte längre blunda för det.
I praktiken fungerar det som ett incitamentssystem: den som följer linjen belönas, den som ifrågasätter straffas med karriärfrysning. Detta är inte öppen muta, men det är ett system som korrumperar lojaliteten. Politikerna blir inte längre ansvariga inför folket, utan inför de globala nätverk där deras framtid ligger.
Därför hamnar de inte i fängelse. Därför kan de misslyckas utan konsekvenser. Därför kan de sälja ut nationell suveränitet utan att riskera mer än en kritisk ledartext i DN. För rättssystemet betraktar allt som ”politik”, och medierna håller liv i illusionen att Sverige är fläckfritt.
Jag ser det som mitt uppdrag att bryta detta mönster.
Enade Sverige är inte ännu ett parti i raden, det är ett antikorruptionsprojekt på djupet. Jag säger det som andra inte vågar: att Sverige i dag styrs av ett belöningssystem för lojalitet mot globala intressen, inte av ett ansvarssystem gentemot det svenska folket.
Därför är min första punkt i partiprogrammet tydlig: tjänstemannaansvaret ska återinföras och ett verkligt riksrättsinstitut etableras. Politiker och höga tjänstemän måste åter bli juridiskt ansvariga för sina handlingar. Ingen ska kunna gömma sig bakom systemets dimridåer.
Jag vill också införa ett öppet lobbyregister, hårdare och längre karensregler och full transparens kring intressekonflikter för alla som sitter i de högsta maktpositionerna. Bara då kan vi skapa en stat som åter är folkets skydd, inte dess förtryckare.
Jag kallar detta suverän demokrati – ett system där staten och folket står sida vid sida, där makten hålls ansvarig och där nationen skyddas mot de nätverk som idag äter sig in i vår suveränitet.
Sverige behöver inte fler index som talar om för oss hur fina vi är. Sverige behöver en stat som står på folkets sida – och ett system som hugger huvudet av ormen, i stället för att göda den.
2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor
Europeiska kommissionen – 2025 Rule of Law Report – Country Chapter: Sweden
https://commission.europa.eu/document/download/72c47621-433b-4def-8aa0-d0cb2daafaf5_en?filename=2025+Rule+of+Law+Report+-+Country+Chapter+Sweden.pdf
OECD – Anti-Corruption and Integrity Outlook 2024 – Country Notes: Sweden
https://www.oecd.org/en/publications/anti-corruption-and-integrity-outlook-2024-country-notes_684a5510-en/sweden_59376946-en.html