Idrotten sägs vara opolitisk – men blir alltmer ett redskap för stormakternas markeringar
Ikväll möter Belarus Skottland – men inte på hemmaplan. Matchen spelas i Ungern, på ZTE Arena i Zalaegerszeg. Anledningen är inte sportlig, utan politisk. Efter kriget i Ukraina har UEFA beslutat att Belarus inte får spela sina matcher på hemmaplan. De får inte ta emot publik i Minsk eller någon annan belarusisk stad, utan tvingas flytta sina ”hemmamatcher” till andra länder. Det är en direkt följd av EU:s och västvärldens sanktioner, där idrotten blivit ännu ett redskap i geopolitiken.
När folket straffas
Idrottens ideal säger att sport ska vara fri från politik. Men verkligheten visar något helt annat: politiken genomsyrar sporten och används som påtryckningsmedel. Problemet är att sanktionerna inte drabbar de politiska beslutsfattarna – de sitter kvar i sina palats oavsett. Det är i stället de vanliga människorna som får betala priset.
För Belarus del innebär det att spelarna saknar stödet från sina egna fans och att publiken hemma aldrig får chansen att uppleva den gemenskap som en hemmamatch innebär. För många är idrotten ett andningshål, en plats där man kan känna stolthet och samhörighet trots svåra tider. När den möjligheten tas bort förlorar hela folket något viktigt.
Historien upprepar sig
Det här är inte första gången politiken griper in i idrotten. Under 1990-talet uteslöts Jugoslavien från EM i fotboll mitt under Balkan-krigen, och under apartheidtiden var Sydafrika portat från i stort sett alla internationella idrottssammanhang. Historien visar att sportens värld ofta blir en spelplan för maktpolitik.
Men frågan är: gav dessa bojkottar och sanktioner de resultat som avsågs? Ledde det till snabbare förändringar i de politiska systemen – eller skapade det bara ytterligare bitterhet och isolering bland folket? Många menar att idrottsbojkotterna mot Sydafrika bidrog till förändring, men i andra fall – som på Balkan – var effekten snarare att förstärka känslan av utanförskap.
Dubbelmoralen i systemet
När man granskar hur UEFA och FIFA agerar blir dubbelmoralen uppenbar. Turneringar förläggs till länder som Saudiarabien och Qatar, där grundläggande mänskliga rättigheter dagligen trampas på. Där är pengarna viktigare än principerna. Men när det gäller Belarus dras en skarp linje: inga matcher på hemmaplan.
Varför denna skillnad? Det är svårt att tolka det som något annat än politiskt motiverat. Och det undergräver hela idrottens trovärdighet. Antingen är man konsekvent och håller politiken borta från sporten – eller så erkänner man att idrotten blivit ännu ett redskap för stormakternas intressen.
Vad betyder det för oss?
Vi i Sverige bör också fundera över konsekvenserna. Vill vi verkligen att vårt landslag en dag ska kunna nekas rätten att spela på hemmaplan för att våra politiker fattat beslut som ogillas av andra stormakter? Är det rimligt att låta idrottsliga evenemang bli en bricka i det geopolitiska spelet?
Det här handlar inte bara om Belarus. Det handlar om en princip som förr eller senare kan drabba vilket land som helst. Om vi accepterar att fotbollen används som straffinstrument mot vissa nationer idag, öppnar vi dörren för att samma sak kan ske mot oss själva imorgon.
Reflektion
Jag står upp för Belarus rätt att arrangera sina idrottsevenemang på hemmaplan. Att förvägra ett land möjligheten att se sitt landslag spela inför egna supportrar är att straffa folket – inte makten.
Idrott ska vara en mötesplats som överbryggar politiska konflikter, inte ett slagträ i stormakternas händer. Därför måste vi hålla fast vid principen: blanda inte ihop politik med idrott.
2025-09-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige