Vi må ha en egen flagga, en egen riksdag och ett eget språk. Men den verkliga makten ligger någon annanstans. Och det är dags att vi pratar om det.
När jag först började kalla Sverige för en koloni i samtal med vänner och sympatisörer, möttes jag ofta av ett nervöst skratt eller en höjd ögonbryn. “Så farligt är det väl ändå inte?”, sa någon. “Vi är ju ett fritt land.” Men är vi verkligen det?
Jag menar att vi inte längre styr över våra egna lagar, vår egen ekonomi, vår egen utrikespolitik – eller ens vår egen självbild. Vi har ett flaggspel, ja. Vi har en riksdag, visst. Men de verkliga besluten, de strategiska vägvalen, de tas någon annanstans. Inte i Rättvik. Inte i Rosenbad. Inte ens i Stockholm. Och när jag påstår att Sverige är en koloni, så syftar jag inte bara på NATO eller DCA-avtalet. Jag syftar på hela den ordning där vår suveränitet systematiskt avvecklats – och där våra makthavare har agerat som lokala guvernörer i en global struktur.
About the Author
