Av Bo Jonsson 
Om självbedrägeri, lydnadspolitik och rädslan som blivit statsideologi
Svenska folket matas dagligen med bilden av Ryssland som ett överhängande hot. Men sanningen är att Ryssland inte har något att vinna på att angripa Sverige – inte nu, inte sen. Det verkliga hotet kommer inifrån. Från makthavare som leker stormakt och medier som tjänar pengar på att skrämma sitt eget folk.
Det sägs att man måste förstå sin motståndare. Men jag tror att det är minst lika viktigt att förstå sig själv. Och just där – i självbilden – har Sverige gått vilse.
Vi lever i ett land där allt fler på fullaste allvar tror att Ryssland när som helst kommer bomba oss. Utan förvarning, utan anledning. Bara för att. Jag ställer frågan: varför skulle de göra det? Vad skulle Ryssland vinna på att angripa Sverige?
Svaret är brutalt enkelt: absolut ingenting.
Sverige är NATO-medlem. Ett angrepp på oss skulle omedelbart aktivera artikel 5 och göra det till ett angrepp på hela alliansen. Det vet alla i Kreml. Ryssland må vara konfrontativt, men det är inte självmordsbenäget. Och vi är varken Ukraina, Polen eller en strategisk prioritet. Vi är en perifer spelare med marginell militär betydelse. Att vi ändå inbillar oss att vi är ett primärmål för ryska bomber är tragikomiskt.
I västvärldens ögon är Sverige fortfarande en helig ko – symbolen för det öppna samhället, klimatansvar, jämställdhet och progressivitet. Men vi som bor här vet att det är en kuliss. Bakom PR-fasaden finns barnfamiljer som tvingas välja mellan mat och bensin, sjuksköterskor som går på knäna, en skola som inte längre lär ut bildning, och en regering som hellre skickar luftvärn till Ukraina än trygghet till sitt eget folk. Vi är inte en stormakt. Vi är inte ens ett självständigt land längre. Vi är ett lydigt skyltfönster för ett sjukt system.
Och medierna – ja, de älskar det. De tjänar pengar på det. Hotet från Ryssland är guld värt. Det är klickbart, känslostarkt, polariserande. Varje gång det sägs att ”Ryssland kan anfalla Sverige” rullar reklampengarna in. Debattprogram, krigsrubriker, expertpaneler, flashar – det är innehåll, det är intäkter. Men det är också något mer: det är propaganda. Vinstmaximerad krigspsykologi förklädd till samhällsnytta.
Värre är att medierna inte bara förstärker hotbilden – de formar samhället efter den. De säger inte bara att Ryssland är ett hot. De antyder att allt ryskt är farligt. Och där börjar glidningen: från geopolitik till människosyn. Jag säger det rakt: i dagens Sverige diskrimineras människor för att de har ett ryskklingande namn. De misstänkliggörs, marginaliseras och utesluts. Det är inte bara ovärdigt. Det är förbannat skamligt. Och det sker i ett land som säger sig stå för tolerans.
Så varför detta ständiga gräl? Varför skickar vi vapen? Varför manar vi fram konflikt? Min tolkning är enkel: det handlar om lojalitet. Vi har ingen självständig säkerhetspolitik längre. Vi har en lydnadspolitik. Vi vill visa att vi är bäst i klassen. Att vi inte bara är med i NATO – vi älskar NATO. Och för att visa det krävs en fiende. Ryssland är perfekt som projektionsyta.
Jag vill avsluta med en bild. En som säger allt. En liten chihuahua som stirrar in i spegeln – och ser en varg. Det är där vi är. En liten lydnadsstat som skäller åt stormakter för att imponera på sin husse i Washington. Men i verkligheten har vi inga tänder. Inget mod. Ingen självbild.
Ryssland kommer inte anfalla Sverige. Inte nu. Inte sen. Det finns inget att vinna. Det enda som anfaller det svenska folket är den egna makten, som styr genom rädsla, lydnad och propaganda. Det är dags att våra ledare slutar projicera sin osäkerhet på andra. Det är dags att de ser sig själva i spegeln. På riktigt.
2025-06-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige