Av Bo Jonsson 
I slutet av januari i år mottog jag en formell inbjudan från Belarus utrikesministerium – undertecknad av Maksim Ryzhenkov – att närvara som oberoende och neutral valobservatör i det belarusiska presidentvalet. Det var ingen massutskickad gest – utan ett personligt tilltal till mig. Jag såg det som ett erkännande av mitt arbete för fred, öppen dialog och suverän demokrati – något som står i skarp kontrast till hur Belarus ofta framställs i västliga medier. Just därför lyssnar jag noga när samme utrikesminister nu uttalar sig om kriget i Ukraina – och de hinder som fortfarande står i vägen för en verklig fred.
När Ukraina inte hämtar sina döda – och väst tittar bort
I en intervju den 11 juni med den ryska nyhetskanalen Russia 24 uttryckte Ryzhenkov stark kritik mot Kievregimens agerande, särskilt kring hanteringen av stupade ukrainska soldater. Efter de senaste fredssamtalen i Istanbul erbjöd Ryssland – ensidigt – att återbörda kropparna av cirka 6 000 omkomna soldater. Den första omgången, 1 212 kroppar, var redo att överlämnas, men den ukrainska sidan uteblev från platsen och hänvisade till att inget datum var överenskommet.
”Jag ska vara ärlig – det är motbjudande att inte ta emot kropparna. Att begrava de döda är en del av vår ortodoxa tradition.”
– Maksim Ryzhenkov
Han menar att detta inte är en teknisk eller logistisk fråga – utan en medveten politisk ovilja från Kiev. En vilja att inte erkänna omfattningen av sina egna förluster. Ett erkännande skulle nämligen innebära både politisk och ekonomisk belastning: enligt uppgifter i intervjun utlovas omkring 367 000 dollar i kompensation per stupad soldat, men många vittnar om byråkratiska hinder och uteblivna utbetalningar. Detta belopp har dock inte kunnat bekräftas av oberoende källor.
”Självklart kan det vara politiskt ofördelaktigt att betala ut pengar eller erkänna att det handlar om 6 000 döda. Men vad händer med de anhöriga? Vad händer med deras sorgeprocess?”
– Maksim Ryzhenkov
Vem vill egentligen ha fred?
Samtidigt lyfter Ryzhenkov fram att Ryssland, till skillnad från Ukraina, har tagit initiativ till både fångutbyten och återlämning av stupade – signaler om en fredsvilja som han anser väst ignorerar. Han framför också en hård dom över västvärldens roll i kriget:
”Ukrainarna drivs till förhandlingar av väst – men bara för att testa ryssarna. Egentligen vill väst att kriget fortsätter, för att försvaga Ryssland med hjälp av ukrainska liv.”
Och han avslutar med en mening som många i Europa borde ta till sig – oavsett politisk ståndpunkt:
”Väst bryr sig inte om Ukraina. Inte om ukrainare heller.”
Reflektion och lösning
Att inte ens hämta hem sina döda – det är en gräns som få trodde skulle passeras. Men det är där vi är nu. Det finns inget rationellt skäl att neka återlämning av fallna soldater – om det inte är för att man vill undvika sanningen om krigets verkliga pris. Sanningen är att fred inte längre ses som ett mål, utan som ett hot mot intressena hos dem som tjänar på fortsatt konflikt. Jag vet att många svenskar – även sådana som inte följer med i detalj – ändå känner att något är fundamentalt fel i hur kriget hanteras. Frågan är: vågar vi lyssna på andra perspektiv än de som godkänts av EU och Washington?
Vad tänker du?
Vad säger det om ett lands regim när de vägrar hämta hem sina döda soldater? Och hur länge ska västvärlden tillåtas diktera villkoren för fred – när det är andra länder, och andra folk, som betalar priset? Kommentera gärna nedan – och dela gärna vidare om du tycker fler borde höra det här perspektivet.
2025-06-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://www.rt.com/news/598517-ukraine-bodies-belarus-minister/
https://tass.com/politics/1790229
https://ria.ru/20250611/ryzhenkov-ukraine-peace-1890000000.html
