Av Bo Jonsson 
Det finns ett kapitel i svensk historia som nästan ingen i Sverige får läsa om – men som är centralt i den ryska. Ett kapitel där svenska vikingar inte bara seglade och handlade, utan var med och grundade det som i dag är Ryssland. Jag pratar om varjagerna – våra förfäder, svear och götar, som under 800-talet reste längs Dnjeprs och Volgas floder till slaviska städer, grundade handelsstationer, etablerade makt och skapade något som blev långt större än dem själva.
Ruriks ankomst – och Sveriges frånvaro i berättelsen
Enligt den ryska krönikan Povest vremennyh let (Nestorskrönikan), nedtecknad omkring år 1113 i Kiev, var det slaviska och finsk-ugriska stammar som kallade på hjälp från ”varjagerna” – nordbor från över havet – för att få ordning och rättvisa. De bad en man vid namn Rurik att bli deras ledare. Enligt traditionen kom han från Roslagen, i det som i dag är östra Sverige.
Rurik slog sig ner i Novgorod år 862. Hans efterföljare skapade det som blev Kievriket – en statsbildning som ses som föregångaren till dagens Ryssland, Ukraina och Belarus. Ruriks ättlingar kom att bilda Rurikdynastin, som styrde Ryssland ända fram till 1598.
Nordbor och slaver – en gemensam grund
I Ryssland är detta inte kontroversiellt. Det är en del av den nationella historien – och bekräftas inte bara av krönikor utan även av fynd från arkeologiska utgrävningar i Staraja Ladoga (Aldeigjuborg), Gnezdovo, Ladoga och Kiev. Gravfynd, vapen, smycken och runristningar vittnar om en stark nordisk närvaro.
Samtidigt är det viktigt att förstå att Rysslands ursprung inte var ett ensidigt nordiskt projekt. Det var en sammansmältning mellan nordisk organisationskraft och slavisk kultur. Rurik och hans följe tog plats i ett redan livskraftigt slaviskt landskap. De förde med sig en ny typ av struktur och ledarskap – men de blev också en del av den kultur de trädde in i.
Det är just detta som gör Rysslands historia så fascinerande: den börjar i samverkan – inte i konflikt.
Det nordiska imperiet vi aldrig fick
Våra förfäder var inte bara plundrare. De var handelsmän, diplomater, teknologibärare – och ja, härskare. Deras långresor till Bysans och Bagdad är väl dokumenterade. De kunde smida järn, bygga skepp, föra krönikor och slå mynt. Och de talade både nordiska språk och lärde sig slaviska.
Detta nordiska östromerska nätverk – baserat på floder, handelsförbund och lojalitetsband – kunde ha blivit något större. Men i svensk historieskrivning förvandlas det till exotiska sidospår, som om det inte rörde oss.
Det är som att vi skäms över det faktum att vi en gång byggde mer än vi förstörde.
Från Novgorod till Konstantinopel
Svenska vikingar försvann inte bara in i historien – de lämnade spår över hela världen. Många tjänstgjorde som livvakter åt kejsaren i Bysans – det så kallade Väringagardet, ett elitförband där nordbor agerade kejsarens personliga skydd.
På väggarna i Hagia Sofia i dagens Istanbul har dessa vikingar ristat in sina namn i runor – en form av grafitti som än idag är synlig för den som vet var man ska leta. Och på lejonstatyn i Pireus hamn i Aten finns svenska runristningar från samma epok – ett slags stumt men talande vittnesmål från män som reste längre än många i dag kan föreställa sig.
Nordbor i arabiska ögon
Men våra förfäders resor sträckte sig ännu längre – ända till Bagdad, där kalifatet under 800-talet var ett globalt centrum för vetenskap, handel och kultur. Arabiska krönikörer som Ibn Fadlan, som mötte nordbor längs Volga på 920-talet, beskrev varjagerna (han kallade dem Rus) som långa, välbeväpnade män från norr – hedningar med märkliga seder, men också strukturerade och affärsdrivna.
Det är också genom dessa källor vi vet att varjagerna ibland sålde slavar, ofta tagna under vägen söderut. Det är ett historiskt faktum, men det förändrar inte helhetsbilden: att nordborna inte kom som imperialister i dagens mening – utan som en del av den mångfacetterade östliga handelsvärlden, där byten, förbund, äktenskap och omvandling var minst lika vanliga som konflikt.
Vladimir den store och kristnandet av öst
Rurikdynastin nådde en ny nivå under Vladimir den store, som på 900-talet konverterade till kristendomen och kristnade hela Kievriket år 988. Vladimir var sannolikt själv av blandat nordiskt och slaviskt ursprung – och hans beslut visade hur snabbt denna sammansmältning skapade en helt egen östlig civilisation.
Det var inte ett imperium under svärd – det var en syntes av kultur, språk, religion och tradition. Och vi i Sverige var med i den första gnistan.
Fakta: Varjagerna och Kievrikets grundande
- Rurik: Nordisk hövding, enligt tradition från Roslagen
- Grundade Novgorod år 862
- Hans ättlingar styrde Kievriket till år 1598 (Rurikdynastin)
- ”Varjager”: slavisk benämning på nordbor, särskilt svenska vikingar
- Väringagardet: Nordbor som elitstyrka i det bysantinska imperiet
- Svenska runor: På Hagia Sofia i Istanbul och Pireuslejonet i Aten
- Färdvägar: Dnjepr, Volga, Ladoga – från Östersjön till Svarta havet
- Kristnandet: Vladimir den store, år 988
- Ibn Fadlan: arabisk diplomat som beskrev Rus-folket 922 e.Kr.
Lösning och fråga till dig som läser
Vi måste återta vår historia – inte som nostalgi, utan som ryggrad. Att känna till vår roll i Rysslands tidiga historia är inte ett stöd för Putin, eller en romantisering av imperium. Det är ett sätt att förstå hur djupt förbundna vi en gång var med öst – och varför vi inte måste frukta det.
Jag har i många inlägg på nätet sagt att svenskar och ryssar är brödrafolk. Det säger jag inte som ett politiskt utspel, utan som en djupare historisk och kulturell insikt. Vi har delade rötter, vi har byggt tillsammans – inte bara krigat. Jag menar att Sverige skulle vinna långt mer på att gå tillbaka till våra verkliga rötter och bli goda grannar igen, istället för att låta oss styras av dagens aggressiva anti-ryska retorik och propaganda, som framför allt kommer från svenskt håll.
Vi borde söka fred, samarbete och förbrödring, inte konfrontation. För sann styrka byggs inte av misstänksamhet – utan av ömsesidig respekt och historisk ärlighet.
Sverige och Ryssland har under långa tider haft fredliga, diplomatiska relationer, även när våra regeringar stått på olika sidor i geopolitiska block. I dag är tonen ofta hård, med en aggressiv NATO-retorik från svenskt håll. Men det speglar inte vår gemensamma historia – och det speglar inte folkets vilja till samförstånd. Det är dags att minnas vilka vi en gång varit – för att förstå vad vi ännu kan bli.
Så jag frågar dig:
Varför får svenska barn inte veta att deras förfäder grundade Ryssland?
Och vad händer med ett folk som förbjuds att minnas sin storhet – och samtidigt lärs att hata sitt broderfolk?
Kommentera gärna. Dela gärna. Minnet är vårt. Ryggraden också.
2025-06-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor och vidare läsning:
Kristnandet av Kievriket – Vladimir den store
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_den_store
Nestorskrönikan (Povest vremennyh let)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan
Väringagardet och nordbor i Bysans
https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet
Runinskrifter i Hagia Sofia (Istanbul)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hagia_Sofias_runinskrifter
Runlejonet i Pireus, Grekland
https://historiska.se/upptack-historien/artikel/runlejonet-fran-pireus/
Ibn Fadlan – arabisk krönikör om Rus-folket
https://en.wikipedia.org/wiki/Ahmad_ibn_Fadlan
(Engelsk version, även citerad i akademisk forskning.)
Ibn Fadlan’s beskrivning av vikingar (PDF-översättning)
https://www.mrtredinnick.com/uploads/7/2/1/5/7215292/ibn_fadlan_-_account_of_a_viking_burial.pdf