Av Bo Jonsson 
Det sägs att mod inte är frånvaron av rädsla, utan att man ändå gör det man vet är rätt. Jag är född och uppvuxen i Rättvik. Jag känner byn, människorna, rösterna, jargongen. Och jag vet att det kostar att stå upp för sina åsikter i en kommun så liten som denna. I storstäderna pratar man om yttrandefrihet som om det vore en självklar rättighet. Här handlar det mer om vem du handlar av, vem du fikar med, vem du får ögonkontakt med på Ica. När man väl kliver utanför SVT:s åsiktskorridor – när man ifrågasätter, nyanserar, eller till och med har mage att förespråka diplomati med Ryssland – då kommer tystnaden. Eller viskningarna. Eller ryggen.
Folk man känt i årtionden börjar undvika en. Människor som en gång var nyfikna vänder bort blicken. En del sprider rykten. Andra tiger ihjäl en. Det är som att bara tanken på att Sverige skulle kunna ha en självständig utrikespolitik är för farlig för att ens få tänkas högt i Dalarna.
Men det hindrar inte mig.
Jag har valt en väg som inte handlar om att vara populär i byn, utan om att säga det jag tror är sant. Jag behöver inte applåder. Jag behöver inte bli förstådd av alla. Jag vet att det finns de som håller med men inte vågar säga något. Och jag dömer dem inte. Jag vet vad det kostar.
Men för mig är det enkelt: Om man inte står upp för det man tror på, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Och det finns inte på världskartan.
Jag förespråkar fred. Jag förespråkar diplomati. Jag säger att vi ska lyssna på både Ryssland och Kina, att vi ska förstå vår tids geopolitiska spel och inte slaviskt följa det militärindustriella komplexet i väst. För detta blir jag kallad för Kremlvän, nyttig idiot, förrädare. Men de som säger så har aldrig ens läst ett tal från Lavrov. De har aldrig sett Putins långsamma, övertänkta pressträffar. De vet inte hur kinesisk utrikespolitik ens fungerar. De bara upprepar det som kablas ut i Rapport, som om det vore helig skrift.
Samma människor som anklagar mig för att rapa rysk propaganda har själva aldrig ifrågasatt ett ord från NATO. De vet inte att det finns två sidor i varje krig. De vet inte att medier i väst filtrerar verkligheten lika mycket som medier i öst. Jag gör min nyhetsinhämtning från båda sidor. De gör sin från en.
Jag är inte bitter. Det är bara sorgligt att se hur insnöat samtalet har blivit – även här i byn. Men det kommer en dag när röken har lagt sig. När sanningen ligger på bordet i fullt ljus. Då är det många som kommer tänka att jag nog hade rätt.
Men jag behöver inte höra det.
Jag kör ändå.
Flaggor som maktspråk – ett exempel från Rättvik
Under flera års tid har Rättviks kommun haft den ukrainska flaggan hissad vid den största infarten till orten – rastplatsen vid riksväg 70 i Gärdeby. Ett politiskt laddat symbolbeslut, som varken har diskuterats öppet eller tydligt dokumenterats. Jag har kontaktat kommunen vid flera tillfällen och ställt raka frågor:
– Vem tog beslutet att flagga för Ukraina?
– Finns det en policy som gäller lika för alla nationer?
– Varför har detta aldrig diskuterats politiskt i fullmäktige?
Tyvärr har jag inte fått något svar som går på djupet. Kommunen hänvisar till EU-linjen och regeringsbeslut, som om lokalt självstyre vore en formalitet. Men när symbolhandlingar används som maktspråk – utan förankring, utan konsekvens – då är det inte längre solidaritet. Det är propaganda.
Den ryska versionen – varför kriget i Ukraina började
Enligt den ryska regeringen var det som hände i februari 2022 ingen invasion i klassisk mening, utan en ”särskild militär operation”. Syftet, enligt dem, var att skydda rysktalande civila i Donbass – ett område där tiotusentals människor dött i inbördes strider sedan 2014. Ryssland hävdar också att man ville stoppa Ukrainas närmande till NATO, som man ser som ett direkt hot mot sin nationella säkerhet, samt förhindra att västmakterna bygger baser och raketförsvarssystem direkt vid ryska gränsen.
Dessutom pekar man på det som kallas ”avnazifiering” av Ukraina – alltså att den ukrainska armén samarbetar med beväpnade ultranationalistiska grupper, vilket Ryssland ser som en oacceptabel utveckling.
Slutligen menar man att Minskavtalen – som väst själva var med och garanterade – aldrig följdes av Ukraina. Donbass fick aldrig den självstyrelse man lovats. Ryssland anser sig ha agerat som sista utväg, efter åtta års försök till diplomatisk lösning.
NATO:s expansion – det Ryssland varnat för i trettio år
Efter Sovjets fall lovades – enligt flera utsagor – att NATO inte skulle expandera österut. Det skrevs aldrig in i något juridiskt bindande dokument, men muntliga garantier fanns från både USA och Tyskland. Ändå har NATO sedan 1990-talet vuxit steg för steg: Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Kroatien, Montenegro och Nordmakedonien. Och nu Ukraina.
Från Moskvas perspektiv är detta inte bara geopolitik – det är överlevnad. Det handlar om att stoppa encirklingen av ett land som upplever sig hotat. Att Ryssland reagerar är därför inte obegripligt – utan förutsägbart. Och ändå blundar väst.
Till dig som bor i Rättvik
Jag vill säga en sak – till dig som bor här, som kanske hört rykten, ifrågasätter mig eller undrar varför jag valt att stå där jag står:
Jag förstår att det jag säger kan uppfattas som obekvämt. Jag förstår att det låter avvikande när man är van att höra samma berättelse i SVT, TV4 och P4 varje dag. Jag är själv uppväxt med exakt samma röster, samma trygghetsfilter. Det är inte konstigt. Det är inte unikt för Rättvik. Det är typiskt för hela Sverige – och särskilt tydligt på mindre orter.
Men vi måste våga mer än att bara gå på autopilot.
Du har ett eget ansvar. Ett ansvar att inte döma någon innan du tagit del av båda sidor av myntet. Att lyssna på fler röster. Att våga läsa annat än bara det som visas på skärmen klockan 19.30.
Jag försöker inte trycka på dig min världsbild. Jag försöker inte omvända någon med våld. Men jag vill sträcka ut en hand – inte en knuten näve.
Jag bor här. Mina tre barn bor här. Jag älskar den här platsen lika mycket som du. Och därför gör det lite ont när folk jag känt i åratal plötsligt vänder ryggen till. Inte för att jag svikit – utan för att jag valt att se något annat.
Du behöver inte hålla med mig. Men du har allt att vinna på att försöka förstå.
Vad jag egentligen vill
Mitt mål är inte att provocera. Inte att skapa splittring. Det är att Sverige ska hålla sig utanför krig. Utanför konflikter som inte är våra. Jag vill att vi ska ha ett eget tänkande, en egen röst, en egen suverän utrikespolitik som bygger på fred, neutralitet och förhandling – inte lojalitet med stormakter eller allianser vi aldrig röstat om.
Jag vill inte att mina barn – eller dina – ska växa upp i ett land som dragits in i en stormaktskonflikt för att vi inte vågade säga nej. Jag vill inte att Sverige ska styras av påtryckningar från Washington, Bryssel eller London. Jag vill att Sveriges lagar ska stiftas i Sverige. Att vår framtid ska formas av svenska medborgare – inte av främmande intressen.
Det är hela kärnan i min politiska kamp: fred, suveränitet och ärlighet.
Och till dig som medvetet vantolkar, förvrider eller försöker smeta lögner på mig: du är inte bara orättvis mot mig. Du är orättvis mot hela idén om ett fritt samhälle där man faktiskt får tänka annorlunda.
Jag bär mitt ansvar öppet. Jag står för det jag säger. Kan du säga detsamma?
2025-06-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige