Av Bo Jonsson 
En stilla markering av diplomatisk respekt i en fientlig tid
Natten mot den 9 maj satte jag mig i bilen i Dalarna, körde till Stockholm, parkerade inne på ambassadparkeringen och gick upp till den ryska ambassaden. Jag var där på inbjudan, som jag tackade ja till – inte för att jag var sugen på snittar eller vodka, utan för att jag ville ta en bild. En bild som berättar något.
Jag gick in, hälsade artigt på personalen, log, skakade händer, utbytte några skratt. Sedan tog jag den där bilden med ambassadören. Jag gav honom två små gåvor och ett handskrivet tackkort. Sen tog jag ett glas vanligt vatten – utan bubblor – och efter en stunds mingel tackade jag för mig och åkte hem. Det var allt.
Jag åt inte från buffén, inte för att den var dålig, tvärtom – det var säkert dignande lyx som de flesta politiker hade kastat sig över. Men jag var inte där för att ta. Jag var där för att ge ett tyst erkännande av något som borde vara självklart: att diplomatiska relationer ska bygga på respekt – inte hat, sabotage och feghet.
Jag vet att deras personal såg mig. Jag vet att de noterade mitt beteende. De visste vad jag kom för, och vad jag inte kom för.
Jag hymlar inte: bilden jag tog var en propagandaseger – men inte åt någon annan än mitt eget samvete. Den säger att alla svenskar inte är tysta. Alla politiker i Sverige är inte köpta, inte likriktade, inte rädda för att stå för principer.
Jag är inte enig med Ryssland i allt. Men jag försvarar rätten att behandla alla stater och folk med lika måttstock. Jag försvarar Wienkonventionen. Jag försvarar diplomati. Jag försvarar respekt – även mot dem vi inte alltid förstår.
Och för andra året i rad klev jag in i den byggnaden med rak rygg, utan masker och utan förklädnader.
Det är så jag förstår ordet principfast. Och ibland räcker det med ett handslag och ett foto för att hela världen ska veta det.
2025-05-27
Bo Jonsson
Partiledare – Enade Sverige
www.enadesverige.com
