Av Bo Jonsson Jag har tidigare skrivit kritiskt om hur Israels armé blockerat färsk barnmat till Gaza. Det var inte ett utspel mot det israeliska folket, inte mot judar som religiös grupp, och inte ens mot staten Israel i sig. Det var ett uttryck för sorg, vrede och medkänsla över att spädbarn svälter medan världen ser på. Men det är också min skyldighet att försöka förstå helheten – även den smärtsamma andra sidan av myntet.
En äldre man iakttar tyst en grupp demonstranter från bosättarrörelsen som försöker stoppa nödhjälp till Gaza. Bakom honom syns poliser och lastbilar med barnmat och mediciner – fast i ett mänskligt dödläge där både rädsla och vrede kolliderar med behovet av medkänsla.
Under de senaste dygnen har vi fått se bilder från gränsövergången där hjälplastbilar motas – inte av Hamas, utan av israeliska demonstranter som säger: ”Vi ska inte leverera mat till våra fiender.” Det är starka ord, sagda av israeler inom den högernationalistiska bosättarrörelsen Tsav 9. Man kan lätt döma dem, men jag vill förstå vad som driver människor att ta till sådana extrema uttryck.
Det här är människor som själva levt i skräck för raketbeskjutningar från Gaza. De har förlorat familjemedlemmar, vänner och sitt förtroende för att någon fred någonsin är möjlig. De ser varje lastbil med barnmat som en potentiell framtida soldat mot deras barn. Så djupt har misstron rotat sig att även mat ses som ett vapen.
Men är det rätt väg framåt?
Jag menar att vi inte kan bygga fred med svält. Och vi kan inte bygga säkerhet genom att förnedra en redan förtvivlad befolkning. De rapporter som nu strömmar in – om att tiotusentals spädbarn enligt FN-organ är i livsfara om hjälpen inte släpps fram – det är inte bara statistik. Det är rop på hjälp från människor som inte valt Hamas, utan fötts in i en belägrad verklighet där varje dag är en kamp för överlevnad.
Samtidigt måste vi förstå den israeliska rädslan. Israel har varit utsatt för en av de mest brutala terrorattackerna i sin historia. Det finns skäl till vrede, till misstänksamhet, till försiktighet. Men om varje civilt liv i Gaza reduceras till ”möjlig framtida fiende”, då har vi redan förlorat vår egen mänsklighet – på båda sidor.
Jag och Enade Sverige står inte ensidigt med någon makt. Vi står inte med Hamas. Vi blundar inte för lidandet, oavsett var det sker. Vi står med de barn som svälter. Med de mödrar som gråter. Med de fäder som gräver bland ruiner efter sina familjer. Vi står med mänskligheten.
Det är inte extremt att vilja att båda sidor ska leva i fred
Det är inte naivt att hoppas att ett stycke bröd kan vara början på en ny sorts dialog. Men det kräver också att vi vågar se verkligheten – att nödhjälpen som nu nått FN:s lager i Gaza är ”en droppe i havet”. Att detta inte räcker. Och att Sverige – och Europa – har ett ansvar att inte bara applådera när lastbilar släpps fram, utan kräva att blockaden upphör helt för civila förnödenheter.
Vad föreslår jag?
Jag vill att Sverige tydligt och konsekvent kräver:
- Omedelbar och obruten humanitär korridor till Gaza via FN.
- En oberoende granskning av hur hjälpen fördelas – så att den inte hamnar i Hamas händer.
- Att Sverige aktivt och tydligt markerar mot alla blockader av civil nödhjälp – oavsett avsändare eller mottagare – och kräver ansvarstagande från varje part som hindrar mat och medicin till barn.
- En tydlig svensk linje som skiljer på stöd till folk och stöd till väpnade grupper.
Vår roll i Sverige måste vara att tala för det vi vill se i världen – fred, rättvisa och mänsklig värdighet. Även när det är svårt. Särskilt då.
2025-05-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige