Jag vill fördela riksdagens samtliga 349 mandat helt matematiskt efter partiernas faktiska antal röster
Sverige kallar sig en representativ demokrati. Ändå kan hundratusentals giltiga röster raderas ur mandatfördelningen därför att partierna inte når en godtyckligt fastställd gräns på fyra procent. Jag vill avskaffa riksdagsspärren och låta samtliga 349 mandat fördelas matematiskt efter varje partis faktiska antal röster. Har ett parti stöd för en stol i riksdagen ska det också få en stol.
I dagens svenska valsystem måste ett parti få minst fyra procent av rösterna i hela landet för att delta i fördelningen av riksdagsmandaten. Ett parti kan också få fasta mandat i en valkrets om det når minst tolv procent där. Partier som hamnar under dessa gränser ställs utanför den nationella mandatfördelningen, oavsett hur många människor som har röstat på dem. Det innebär att en röst på ett riksdagsparti och en röst på ett mindre parti inte har samma praktiska värde.
Jag anser att detta är demokratiskt orimligt. Ett parti kan få tiotusentals eller till och med hundratusentals röster utan att få en enda representant i riksdagen. Väljarna har deltagit i valet, följt reglerna och lämnat giltiga röster, men när mandaten fördelas behandlas deras politiska vilja som om den inte fanns.
Fördela alla 349 mandat efter rösterna
Jag vill avskaffa både fyraprocentsspärren och den särskilda tolvprocentsspärren i valkretsarna. Samtliga partiers giltiga röster ska ingå i beräkningen. Därefter ska riksdagens 349 mandat fördelas proportionellt och matematiskt efter varje partis sammanlagda antal röster i hela landet.
Eftersom ett riksdagsmandat inte kan delas i bråkdelar behövs fortfarande en öppen och neutral avrundningsmetod. Mandaten kan fördelas ett i taget efter partiernas jämförelsetal tills samtliga 349 platser är tillsatta. Skillnaden mot dagens system är avgörande: inget parti ska först sorteras bort genom en politiskt bestämd procentspärr. Det är matematiken som ska sätta den naturliga gränsen.
Med Sveriges nuvarande antal röstande skulle ett mandat grovt räknat motsvara omkring 20 000 röster. Den exakta siffran skulle variera beroende på antalet giltiga röster, partiernas resultat och vilken neutral fördelningsmetod som används. Principen är däremot glasklar: har ett parti samlat väljarstöd motsvarande ett mandat ska partiet också få ett mandat. Har det stöd för fem mandat ska det få fem.
I dagens system kan ett parti få stöd motsvarande tio, tolv eller tretton riksdagsmandat och ändå tilldelas noll. Först när partiet når fyra procent – omkring en kvarts miljon röster vid ett normalt svenskt riksdagsval – öppnas dörren till riksdagen. Fyra procent av 349 mandat motsvarar nästan fjorton riksdagsplatser. Ett nytt parti måste alltså i praktiken samla stöd motsvarande nästan fjorton mandat innan det får sitt allra första nationella mandat. Jag anser att det är ett fullständigt orimligt inträdeskrav.
Riksdagen behöver revitaliseras
Jag vill se en riksdag som revitaliseras och regelbundet tillförs nya politiska perspektiv. Nya partier måste kunna komma in och ge sin syn på hur Sverige har skötts – och misskötts. De ska kunna lägga motioner, delta i debatter och utskottsarbete, ställa frågor till ministrar och tvinga de etablerade partierna att bemöta kritik som annars hålls utanför riksdagen.
Ett nytt parti med ett eller två mandat kan inte ta över Sverige. Däremot kan det föra in erfarenheter, frågor och verklighetsbilder som de stora partierna har tappat kontakten med. Det kan granska makten inifrån, slå larm, tvinga fram debatter och företräda tiotusentals människor som annars saknar en röst i landets högsta beslutande församling.
När samma partier under lång tid kontrollerar mandaten, utskottsplatserna, partistödet, medieutrymmet och tillträdet till den parlamentariska debatten uppstår ett slutet politiskt kretslopp. Nya rörelser förväntas först samla hundratusentals röster utanför systemet innan en enda av deras väljare tillåts få representation inne i det. Jag ser därför fyraprocentsspärren som ett hinder för politisk förnyelse, demokratisk konkurrens och verkligt ansvarsutkrävande.
Maffiafasoner som vi accepterat alldeles för länge
Jag tänker uttrycka det rakt: dagens fyraprocentsspärr är politiska maffiafasoner. De partier som redan sitter i riksdagen har byggt en mur runt den institution där de själva har makten. Ett nytt parti kan samla röster motsvarande tio, tolv eller tretton mandat och ändå tilldelas noll. Först när partiet når omkring en kvarts miljon röster öppnas dörren.
När rösterna på partier under spärren tas bort ur mandatunderlaget fördelas samtliga platser mellan de partier som har passerat den. De etablerade partierna får därmed i praktiken en större andel av riksdagen än deras andel av samtliga giltiga partiröster motiverar. Detta har vi accepterat alldeles för länge.
Jag accepterar inte att de befintliga riksdagspartierna ska få bestämma hur många väljare en politisk utmanare måste samla innan dessa väljare förtjänar representation. Riksdagen tillhör inte riksdagspartierna. Riksdagen tillhör folket.
En väljare ska kunna rösta på sitt förstahandsval
Fyraprocentsspärren skapar taktisk röstning. Människor avstår från att rösta på det parti som bäst företräder deras övertygelse eftersom de är rädda för att rösten ska bli bortkastad. Mindre partier har samtidigt svårt att växa eftersom väljaren först vill ha bevis för att tillräckligt många andra också tänker rösta på dem. Det blir en självförstärkande låsning: väljaren vågar inte rösta på ett mindre parti eftersom det är litet, och partiet förblir litet eftersom väljaren inte vågar rösta på det.
Jag anser att detta skyddar de etablerade partierna från demokratisk konkurrens. De behöver inte alltid vinna tillbaka missnöjda väljare. Det räcker ofta att övertyga dem om att varje alternativ utanför riksdagen är chanslöst. Jag vill att varje människa ska kunna rösta på det parti som bäst företräder hennes övertygelse – inte på det parti som opinionsmätningarna påstår är det minst dåliga alternativet.
Stabilitet får inte skapas genom att väljare tystas
Det vanligaste argumentet för fyraprocentsspärren är att den motverkar partisplittring och gör det lättare att bilda stabila regeringar. Jag köper inte det argumentet. Regeringsbildningens bekvämlighet får aldrig stå över väljarnas rätt till representation.
Demokrati innebär inte att medborgarnas politiska uppfattningar ska filtreras bort för att göra det enklare för några stora partier att förhandla med varandra. Om väljarkåren består av många olika politiska uppfattningar ska detta också synas i riksdagen. Fler representerade partier kan kräva mer samtal, större öppenhet och bredare kompromisser. Det är inte ett demokratiskt problem. Det kan tvärtom vara ett tecken på att riksdagen äntligen har börjat spegla befolkningen bättre.
Regeringens handlingskraft kan tryggas genom tydliga regler för regeringsbildning, budgetprocesser och misstroendeförklaringar. Den ska inte tryggas genom att hundratusentals väljares röster stängs ute från mandatfördelningen.
Det nationella valresultatet ska styra
Min utgångspunkt är att partiernas totala antal mandat ska bestämmas av deras röster i hela landet. Valkretsarna kan fortfarande användas för att avgöra var partiernas mandat placeras och vilka kandidater som utses, men de ska inte kunna förvränga den nationella proportionaliteten.
Fördelningen ska vara öppen, kontrollerbar och möjlig för vem som helst att räkna på. Samma formel ska gälla för samtliga partier. Inga politiska särregler, inga räddningsplankor och inga spärrar som håller nya rörelser utanför.
I dag består riksdagen av 310 fasta valkretsmandat och 39 utjämningsmandat. Reformen behöver därför omfatta hela modellen för hur mandaten först fördelas nationellt och därefter placeras i valkretsarna. Mitt mål är enkelt: ett partis andel av riksdagens mandat ska så nära det matematiskt är möjligt motsvara partiets andel av rösterna.
Låt väljarna avgöra vilka partier som överlever
Jag anser inte att det är statens uppgift att bestämma vilka politiska rörelser som är tillräckligt stora, bekväma eller etablerade för att få komma till tals i riksdagen. Det ska väljarna avgöra.
Ett parti som får stöd för ett mandat ska kunna ta plats med ett mandat. Där får partiet lägga motioner, delta i utskottsarbetet, granska regeringen och tala för de människor som har valt det. Om väljarna sedan anser att partiet inte har gjort någon nytta kan de rösta bort det i nästa val. Det är så demokratisk prövning ska fungera.
Fyraprocentsspärren ersätter denna prövning med ett hinder som gynnar dem som redan har makt, organisation, partistöd och omfattande medieutrymme.
Det krävs en grundlagsändring
Riksdagsspärren regleras i regeringsformen. Ett avskaffande kräver därför en grundlagsändring, vilket innebär två likalydande riksdagsbeslut med ett ordinarie riksdagsval mellan besluten.
Jag vill att detta arbete inleds. Jag uppmanar riksdagspartierna att lägga fram ett konkret förslag om att avskaffa fyraprocentsspärren och införa en nationell, matematisk och proportionell fördelning av samtliga 349 mandat. De partier som säger sig försvara demokratin borde inte vara rädda för fler demokratiskt valda röster i riksdagen.
Varje giltig partiröst ska ingå i mandatfördelningen. Varje mandat ska vila på väljarnas faktiska stöd.
Dra i handbromsen innan det är för sent
Till alla er som läser detta vill jag säga: nu är det hög tid att dra i handbromsen. Stanna upp, reflektera och fråga er själva vad fan ni egentligen tänker göra på valdagen den 13 september.
Tänker ni ännu en gång rösta på något av de åtta maffiapartier som har byggt och upprätthållit detta slutna system åt sig själva? Partier som får dela på både makten och mandaten när hundratusentals människor röstar på alternativ utanför deras egen riksdagsklubb? Eller tänker ni markera att riksdagen tillhör folket?
Om ni inte redan har kastat bort er röst på något av de åtta maffiapartierna har ni fortfarande tid att tänka efter. Och ni som redan har förtidsröstat är inte heller låsta. Ni kan ändra er på valdagen.
Den som vill ändra sin förtidsröst ska gå till den ordinarie vallokal som står angiven på röstkortet och rösta där på valdagen den 13 september. Man behöver inte hämta tillbaka eller själv leta upp sin tidigare förtidsröst. När röstmottagarna registrerar att väljaren har röstat i vallokalen är det rösten som lämnas där som gäller. Förtidsrösten underkänns och läggs inte i valurnan. Detta kallas ångerröstning. För att ersätta förtidsrösten måste man alltså rösta i sin egen vallokal på valdagen – det räcker inte att lämna ännu en förtidsröst i en lokal för förtidsröstning.
Rösta inte av gammal vana. Rösta inte på ett parti därför att medierna har sagt åt er att det är det minst dåliga alternativet. Rösta inte av rädsla för att er verkliga röst ska vara bortkastad.
Det verkligt bortkastade är att fortsätta belöna samma åtta partier och sedan förvånas över att Sverige fortsätter i samma riktning.
Den 13 september har ni ett val. Använd det.
2026-09-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
Källor:
Valmyndigheten – så fördelas mandaten mellan partierna,
Valmyndigheten – ångerröstning,
Valmyndigheten – rösta på valdagen.
About the Author
